The Enlightenment and religion Book

En duglig och lättläst, väldigt kort, sammanfattning av upplysningens idévärld och dess sammhälleliga konsekvenser. Författaren lyckas ta upp olika strömningar, visa att upplysningens olika centrala figurer inte utgjorde någon helt enhetlig rörelse utan att det fanns kraftig variation deras åsikter emellan, samtidigt som han inte ryggar för att säga att det ändå finns några centrala tendenser som karaktäriserar upplysningen. Överlag är det ett väl avvägt verk, slutsatser hålls till ett minimum på ett ansvarsfullt vis: det går knappast att genomföra några giltiga analyser på så få sidor och då hade det varit oansvarigt att dra några egentliga slutsatser. Istället får vi en kort förteckning av de viktigaste figurerena samt deras idéer och handlingar. Resultatet är bra, det känns som att läsa en lite längre Wikipedia-artikel med ett antal kommentarer om vilka slutsatser andra har försökt dra och några varningar gällande dessa. Tyvärr behandlas dock materialet alltför ytligt för att slutresultatet ska kunna ses som särskilt intressant, jag ser faktiskt knappt poängen med att skriva böcker om ämnen där dessa sammanfattas och förenklas på denna nivå, sådana sammanfattningar lämpas sig bättre för lite längre artiklar, i bokform blir det mest underligt att inte få något mer än vad som känns som ett först kapitel i en introduktionsbok. Dessutom finns det flera passager där någon intressant fråga avhandlas lite snabbt och där en stundtals rent förargande naivitet uttrycks. Det nämns exempelvis att upplysningsmännen ville ersätta religionens mytbildning med en vetenskap om människan och detta följs upp med en kommentar om att upplysningsmännen inte faktiskt lyckades etablera någon sådan vetenskap. Istället, hävdar författaren, sysslade de med sin egen mytbildning vilken kom att ersätta den traditionella. Denna kommentar är tvetydig och i en av tolkningarna är den fullständigt absurd, i den andra är den rimlig men detta hade då behövt förtydligas och vidareutvecklas. Det är visserligen sant att upplysningens tänkare knappast hade de verktyg som krävs för en vetenskaplig förståelse av människan, men det projekt i vilket de var involverade bestod ändå i att ersätta vetenskaplig metod med mytologisk dito. Om de endast lyckades ersätta en uppsättning myter med en annan så var detta ett tecken på att det inte var vetenskapliga nog (vare sig detta berodde på slarv och fördomsfullhet eller att det vid den tiden helt enkelt inte fanns lämpliga experimentella metoder att tillgå). Om man dock har en god vetenskaplig metod och bygger upp en teori baserat på detta så utgör inte denna teori en "alternativ myt", vilket författaren antyder, utan en verklighetsbaserad teori vilken kan och bör ersätta den ej verklighetsbaserade myten. Nu kanske jag övertolkar författarens kommentar, men i den nämnda passagen nämns att det har genomförts jämförelser mellan den klassiska kristna berättelsen om hur människan kom till och hur hon har utvecklats å en sidan och den alternativa historiska berättelse som lades fram av upplysningens tänkare. Identifikationen av en sådan likhet betyder dock inte, vilket antyds i boken, att man har visat att de utgör likvärdiga myter. Detta kan man endast visa genom att poängtera att upplysningens tänkare, om detta nu är fallet, inte använde metoder som var mer vetenskaplig en kristendomens. Bara det faktum att de kommer fram till idéer vilka på ytan verkar likna varandra är fullständigt irrelevant och verkar avslöja precis det missförstånd kring vetenskaplighet som är så tragiskt vanligt bland vanligt folk: att vetenskapen skulle skilja sig från mytologi på basis av vad den talar om, hur "flummiga" eller abstrakta dess studieobjekt ter sig, osv. Vetenskapens natur ligger dock i det faktum att teorier utsätts för prövning på ett intersubjektivt upprepningsbart vis, de teorier som går igenom testen och klarar sig är styrkta, de som inte klarar sig är försvagade. Mytbildning kan endast sägas föreligga då vi har att göra med idéer vilka inte ens är utformade för att utsättas för prövning och/eller vilka vägrar att passa in sig i det empiriska ramverk genom vilket vi undersöker hur verkligheten faktiskt är oavsett vad vi för tillfället tror eller vill tro. Det kanske är lite underligt att ägna så mycket tid i vad som var menat att bli en kort kommentar och ingen längre recension åt en så liten aspekt av en bok, men det är en fruktansvärt viktig poäng för att förstå vad som är unikt med vetenskapen, varför vetenskapen inte bara utgör ännu en mytbildning vid sidan av andra, och för att förstå varför upplysningen innebar ett intellektuellt framsteg. Inte för att härleda alla framsteg sedan dess från upplysningens idéer, men för att se att idéerna själva innebar ett så stort framsteg jämfört med tidigare idéer: upplysningens tankevärld var inte bara annorlunda än det som hade kommit tidigare, den var mycket, mycket bättre. Dess principer var bättre, dess verktyg var bättre och dess ställningstaganden var bättre än de som hade gällt innan man förstod att uteslutande använda vetenskapen för att reda ut världens natur.